Jag har en teori att alla är mer eller mindre har känt av sadism i sitt liv. Det låter kanske helt galet men tänk efter, har du någonsin retat en annan människa och mått bra över det? Efter en viktigt match som du vunnit, har du känt behovet av att skryta om det och kanske gnida in det i motståndarlaget? Skrattar du åt när en person ramlar? Du kanske har mobbat någon annan för att ditt liv ska kännas bättre? Har du någonsin känt skadeglädje? Det finns oerhört många alternativ att välja på men dessa var de första som jag kom att tänka på.
Nu kanske ni sitter och förnekar det och säger att sadism är mycket värre eller att sadism har bara med sex att göra men om så är fallet gör jag det lättare för alla och hittar på ett ord, smygsadism. Det är ett enkelt ord som tolkas som att man ibland tycker om att göra folk illa, och ibland behöver det inte ens vara du själv som ger ut smärta, du kan skratta eller må bra av att se andra göra illa sig. Vidare betyder ordet att du kan dölja att du är en sadist. Ordet betyder även att du känner inte behovet av att göra någon illa hela tiden men att känslan kommer när den behagar, den kan ta en paus under längre perioder eller alltid finnas där.
Varför skrattar de flesta människor när de ser andra personer på tv eller i verkligheten som skadar sig om de inte tycker om det? Vad är det egentligen som är roligt med att andra skadar sig?
Jag kan ta ett eget exempel, jag satt och såg på tv för ett tag sen, på tvn visades lyxfällan. För er som inte vet vad det är så är det ett program där personer handlar på kredit och inte har en inkomst som kan täcka det och sen får de hjälp att lära sig att hantera pengar. Nu kanske ni tycker att jag är väldigt okänslig och att det kan hända vem som helst MEN i dessa program försöker de inte ens rätta till deras misstag och fortsätter att leva på kredit. På just det programmet jag såg var det en ung kille som var tvungen att leva upp till sina förväntningar, surfbräda, ett fint hus, bra fester osv. Han hade en skuld på en halv miljon och den minskade inte direkt. Under såna här program kan jag inte mer än känna hur dumma personer kan vara, jag kan nästan skratta inombords över hur dumma folk kan vara.
Om det finns någon person som aldrig känt såhär, släng in en kommentar och motbevisa mig^^
Pelle
27 januari 2015 17:54
Du nämner "Skrattar du åt när en person ramlar?" och gör premissen att enda anledningen att skratta till händelsen skulle vara "att personen ramlar och gör sig illa".
Jag som då tränat parkour, karate, hoppat och stollat mig massvis har självklart ramlat många gånger. Folk har skrattat åt mig och jag har skrattat med dem och när andra ramlat.
Det jag vill få fram är då: De gånger jag skrattat är det inte för att jag funnit njutning av deras eventuella smärta eller skam. Ett fall, beroende på situtation, kan faktiskt se väldigt komiskt ut.
När någon skrattar åt en dålig situation behöver personen inte nödvändigtvis finna komedi i smärtan och de negativa aspekterna som en annan människa upplever. Till exempel kan man skratta åt en god vän som allt går åt helvete för, just på grund av att personen ger en ovanlig reaktion som ser komisk ut. Det är inte sadism.
Poängen är då, perspektiv är viktigt. Det går alltid att gå till botten med saker. Fråga "varför är det såhär?" till det inte går längre.
Exempel: Okej var är materia gjort av? Atomer. Vad är atomer gjort av... också vidare, tills det inte går längre.
Gör samma sak med en vanlig situation i ditt liv. Skrattar jag? Ja. Skrattar jag till programmet lyxfällan? Ja. Varför skrattar jag till programmet lyxfällan? Osäker. Skrattar jag för att de är miserabla? Nej. Skrattar jag för att de har försatt sig i en situation på grund av dåliga val och att det hela faktiskt är lite komiskt och personen i fråga inser att denne är väldigt väldigt dum? Ja, kanske det.
Varför är det kul? På grund av det sättet jag växt upp, arv och miljö, sättet jag lärt mig tänka.
Varför har jag lärt mig tänka såhär? På grund av mina föräldrar. Har jag någonsin försökt forma mina egna åsikter och gå till botten med saker som jag gör nu? Nej. Varför? Jag har aldrig tänkt på det. Varför har jag aldrig tänkt på det? Jag har varit dum. Varför har jag varit dum? För att jag inte insett vad jag faktiskt är kapabel till.
OOOOCKSÅ vidare!
andreas Udd
27 januari 2015 18:17
Yes, Pelle levererar! Bra jobbat med att kommentera, försöker göra det lite mer spännande i bloggen. Självklart stämmer det det du säger om varför man tycker om det, Det kan se komiskt ut när folk ramlar och det kan uppstå tankar som kan räknas sadistiska. Sen gjorde du ett väldigt selektivt argument eftersom du valde det du lättast kunde associera till. Om jag tar upp syskon och att reta varandra, varför gör man det? Kanske inte lika mycket nu som när man är liten men det har hänt för de flesta syskon. Jag har retat mina systrar och många av mina kompisar för att jag tyckte att det var kul men på kostnaden av deras integritet osv. Jag mådde bra över att reta någon och kanske få dem att må dåligt istället, det var utan tvekan medvetet, det var inget som tog över mig och gjorde dessa saker, vad är inte det om lite sadistiskt? Det var en redovisning om mobbning när vi gick i högstadiet där han uppe på podiet frågade ut i publiken om vi hade hört talas om mobbning, alla i salen hade hört talas om det, det var ingen som räckte upp handen och frågade vad det var egentligen. Jag tror att det ligger i vår natur eller att vi har lärt oss från våra förfäder, mobbning kanske härstammar från tortyr och diverse steningar. Men varför har vi fortsatt med det då? vad ger mobbning för mobbarna?
Pelle
28 januari 2015 07:41
Om vi räknar bort sådant som fysiskt påverkar en person, som till exempel våld och liknande, kan ingen annan person utom den själv reta någon.
En person kan tillåta sig själv bli retad, men reaktionen händer i personens kropp.
Du kanske inte bryr dig om en random person på internet kallar dig "fucking idiot noob", medans du kanske bryr dig om en person IRL, eye to eye, kallar dig fula saker. Vad är egentligen skillnaden? Varför inte, genom förståelse och kunskap, kroppskontroll, självkännande och transparens, kontrollera dig själv och inse att en reaktion är värdelös. Den gör bara dig negativ och den andra personen, som förolämpar, når sitt mål. Du har HJÄLPT personen.
Som jag kommenterade på facebook så kommer det alltid finnas elaka och onda människor. Men du måste också inse att allting är relativt. Vad du ser som förolämpande kanske inte jag ser som förolämpande, och tvärtom. Vad som gör mig arg kanske inte gör dig arg.
Mitt klassiska exempel för att göra mitt resonemang fullt förstått går såhär:
Tänk dig att person 1 och person 2 sitter i en park och samtalar lugnt om något ämne som de båda finner intressant och utvecklande.
Det är en sommardag, lagom varmt med en lätt bris som svalkar huden.
BOOOOOOM! Plötsligt börjar en bil tuta. Den tutar, minut efter minut.
Person 1 blir mer och mer arg på tutandet. Ilskan väller upp, blir för mycket och person 1 förlorar sig i den.
Person 2 däremot, bryr sig inte alls om tutandet. Det har ingen effekt på person 2's state of mind.
HUR ÄR DET MÖJLIGT??!?!?!?!
Enda förklaringen är att världen uppfattas på ett subjektivt sätt.
Person 2 har, genom förståelse(or what not), kommit fram till att en negativ reaktion till tutandet bara skulle påverka denne negativt(och det vill man ju inte).
Skulle det då vara möjligt att förändra sin reaktion? Ja, självklart. Vi människor förändras hela tiden och vi kan LÄTT ändra vårat sätt att tänka bara vi är anslutna till oss själva.
Men sanningen är den att många personer inte är det. De sover. De känner inte sig själva. Det är en global PEST, EN SJUKDOM. Faktumet att många lider av denna pest gör den dock till normen.
Sann kärlek till allt som är... är väldigt sällsynt(stavning?).
Som du säger, vi lär oss från de som kom före oss. Även om kunskapen är flawed, broken. Trots det ifrågasätts den inte? För att FOLKET SOVER!
Jag har en intressant bok som jag tycker du bör läsa. Den heter The Power of Now, av Eckhart Tolle. Det är en bok som inriktar sig på filosofisk spiritualitet. Mycket intressant.
Om du sedan vill få mer perspektiv finns en gratis bok som heter:
Butterflies are free to fly, av Stephen Davis.
Länk här: www.butterfliesfree.com
Eller på amazon(gratis): http://www.amazon.com/Butterflies-Are-Free-Fly-Spiritual-ebook/dp/B0047742HY
Sannningen är den, ingen människa är någonsin ond i grund och botten. Det är uppväxten, de lärare man har, kunskapen man lär sig och andra faktorer som gör människor onda.
andreas Udd
28 januari 2015 20:41
Yes, ska kolla in de böckerna du rekommenderade, de lät som en värdig läsning^^